Känns som att det är så mycket inom mig som jag verkligen behöver få ut.Det hjälpte att skriva ner allt på papper förr, men nu är det lite för mycket.Det känns som att jag faktist behöver en psykolog. Problemet är bara att jag hatar dom, dom går mig på nerverna. När dom sitter där o bara råglor på en, så känns det som att dom ser en typ..naken. Känns inte som att man har nån värdighet, som att dom är så mycket bättre än en själv.Jag har ju 3 stycken underbara saker..Lisa, Kristian..och sen du, som kom som en ängel ner från himmelen.Men er vill jag ju inte fylla upp med mina problem. Ni har nog erat eget att tänka på.Sen har jag ju mamma också, henne kan man ju prata med om allt. Men vissa saker vill man ju inte berätta, även om man kan.Känns ibland som att jag inte får sjunka lägre, med tanke på att jag alltid klagat på min syster när hon har vart "nere under jorden".Och det sista jag vill, är att bli lika lat och oansvarig som hon är.Det har jag redan lovat mig själv att inte bli.Ena sekunden så tror jag på mig själv och vet att jag kommer att lyckas.Och nästa sekund så är det som att "Äh, vem försöker jag lura? Jag är ju värdelös"Allt känns som små delar. Det är pusslet. Som att allt är färdigpusslat i mittenoch det är bitarna runt om som ska hitta rätt plats.Sen känns det som att.. Jag står i ett fönster.Jag har stöd bakom mig, men kan man ta ett steg ut?Ramlar man ner då? Eller finns det en osynlig planka man kan stå på?Mycket är att se bakåt i tiden, på saker, all skit man gått igenom och klarat sig ur.Och jag har klarat det, då borde ingenting vara omöjligt.Om man har ett mål i livet, så kan ingen röra en, ingen kan tvinga en att göra sakerman inte vill. För det är ju bara en själv som vet precis vart man vill och vart man ska.Men är man osäker, så kan folk slänga omkring en som en liten boll.Och då tappar man lätt makten över sig själv.Just nu har jag mest panik..ångest. Det är över framtiden.Jag vet verkligen inte vart jag vill eller vad jag vill göra. Och det hjälper inte att folk bara tjatar.Känns som jag är så långt borta från verkligheten, att jag är så vilsen att jag inte vet om jag kommer att hitta tillbaka.