Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..Ella Tycker OM..:D

Jag är helt vilsen. Har legat o tänkt på de nu. Vet inte vad ja vill längre, ja har tappat bort mig helt. Det är inte lätt, jag har det inte lätt. Men får man klaga? Då säger ju alla "tänk på barnen i africa" och visst, då har ja de väl skitlätt, men så kan man väl inte tänka hela tiden. Måste ju tänka på en själv också.Men allt är ju typ begränsat, vad man får o inte får göra. Jag vill hoppa av komvux, men sen har ja de inte så lätt att ja baara kan göra det.Vad ska ja göra då? För ja har inget val. Jag måste göra något o jag får inte bara gå hemma ett tag för att fundera ut vad jag vill. Men det känns som att ja behöver göra de, men de går ju inte. Varför måste allt kretsa kring något annat? Kan man inte bara få lite tid på sig o fundera. Är man tonåring, o inte vet var man vill i livet, så måste man ändå välja en gymnasie utbildning bara för att nån har bestämt att de ska vara så. Hur många vet vad dom vill bli när dom är bara 16 år? Jag hade ingen aning..plus att allt förändras ju med tiden, o då om man ångrar sig måste man utbilda om sig till det man vill då. Och sen det man vill göra, näe..där finns de inga lediga jobb.. Så hur mycke val har man på en skala? Nästan inget val alls, för i slutändan så får man ju nästan ta de som blir över. Och är de konstigt då att alla sjukskriver sig? Dom trivs ju inte på jobbet. Nu kan ju inte ja tala för alla andra, men de är så ja känner, tycker o tänker.Är det rätt att någon annan bestämmer över ens liv? Så är det för mig, o jag har inget att säga till om.. Lite mitt fel är de, men samtidigt inte. Det har blivit så o då får ja väl leva med de. Men det är ju så jävla svårt :/Helt förvirrad. Och ingenstans kommer jag med mitt tänkande.Livets resa..vad går det ut på? Egentligen? Man,barn o jobb. Om man inte kan få de då? Om jag blir uteliggare för att ja inte vet vad ja vill just precis nu. Hur svårt ska allt behöva vara?