Vi fortsätter livet men minnena finns kvar.Allt vi gjort i våra dar.Vad har man att leva för om man inte har något minne?Tänk va tråkigt de skulle va.Om man inte kunde se tillbaka på tiden som vart,o skratta eller må dåligt över den.Är de meningen att minnet självt ska radera oviktig information?Eller oviktiga händelser?För minnet gör ju de.Men nästan allt bra finns kvar.Sånt man alltid vill minnas,minns man också.Och de man vill glömma..glömmer man.Fast inte alltid iof..Hur funkar hjärnan o minnet egentligen?Är det man själv som styr över de?Då borde du ju va lättare än de egentligen är.Tycker jag.Och att man kan lura sig själv.Om man ljuger för sig själv om samma sak om o om igen..tills man tror på de själv.Det är ganska skumt.För ljuger man så många gånger för sig själv o andra så vet man inte sanningen tillslut.Hur kommer de sig?Jag skulle vilja va troende.Det känns som att de skulle va lättare på nåt sätt.Att ha någon att vända sig till.Att tro på något/någon.tex Gud..Men de skulle aldrig falla mig in.Inte nu.För OM gud fanns..varför dör då oskyldiga barn?Varför svälter folk ihjäl?Varför krigar man?Och varför finns de så mycke orättvisor? Jag tycker mest synd om barnen.Dom är ju framtiden.Vi lever i en konstig värld:/